Verkar vara ganska vanligt numer att föräldrar lämnar bort sina bebisar över natten eller flera nätter fast dem bara är några veckor gamla i värsta fall.
På bloggar och forum uppmanas mammor att åka ifrån sina bebisar i några dagar för att sluta amma. Många av dem har dessutom aldrig lämnat bort sina bebisar tidigare. Mammorna peppar varandra i att få sin egen tid och tycker att pappa får minsann ta den smällen (ta hand om den förtvivlade bebisen som inte alla förstår varför hen blivit lämnad av sin primära anknytningsperson) men ingen verkar ens tänka på att det är ingen annan än det övergivna barnet som får ta smällen när mamman åker iväg och dessutom slutar amma samtidigt! Men bebisen måste ju lära sig att inte vara beroende av mamma hetsar mammorna i bloggkommentarer och trådar på olika forum. Måste dem verkligen det, oavsett om man nu har planer att sätta sina små bebisar på dagis eller inte så tror jag det är långt mycket skadligare att göra en något sånt här än att skola in barnet på dagis. De flesta 1 åringar tycker det är ok att inte amma när mamman inte är med. Varför vill man ta deras trygghet ifrån dem?
De första 1 1/2 åren är de absolut viktigaste när det gäller anknytningen.
När Juno var 14 månader föddes hans kusin och jag var med på förlossningen. Han var hemma med sin pappa men vaknade på natten och var helt otröstlig för att jag inte var där som vanligt. Jag kom dock vid 6 på morgonen igen och då sov han iaf. Direkt han vaknade vart han super ledsen men då jag ammade honom som vanligt och fanns där för honom igen så verkade han ha tagit det oki, han var lite extra mammig den dagen men jag har fortfarande ångest för det :(
Boken kärlekens roll av Sue Gerhardt är något som alla blivande föräldrar borde läsa. Har man redan barn kan det vara smått ångestframkallande att läsa det hon skriver. Men det är en väldigt viktig bok. Önskar att jag hade läst den tidigare!
Boken Kontinuumbegreppet av Jean Liedloff är en fin bok som väcker många tankar och känslor. Finns dom pdf Här.
Läste en väldigt bra artikel förra veckan, en bra sammanfattning på böckerna. http://hemmaforaldrar.se/farlig_stress.htm
Vi ångrar djupt att våra barn gick på dagis alls fast de var 2 år när de började och aldrig gått långa
dagar där. Men det är en så sjukt stressande miljö på dagis och det talas ständigt om hur dålig arbetsmiljö det är för
Pedagogerna. Miljön för de små barnen då?!
Jag har börjat vänja av Juno vid att han sliter och drar i mina kläder om han inte får tutten precis när han vill. Det är inte så trevligt
när han gör så och inte okej att han inte respekterar mitt nej. Men det har gett förvånansvärt bra resultat på en gång!
Nu frågar han istället och kramas eller springer iväg igen om jag säger nej inte just nu.
Kärlek!
På bloggar och forum uppmanas mammor att åka ifrån sina bebisar i några dagar för att sluta amma. Många av dem har dessutom aldrig lämnat bort sina bebisar tidigare. Mammorna peppar varandra i att få sin egen tid och tycker att pappa får minsann ta den smällen (ta hand om den förtvivlade bebisen som inte alla förstår varför hen blivit lämnad av sin primära anknytningsperson) men ingen verkar ens tänka på att det är ingen annan än det övergivna barnet som får ta smällen när mamman åker iväg och dessutom slutar amma samtidigt! Men bebisen måste ju lära sig att inte vara beroende av mamma hetsar mammorna i bloggkommentarer och trådar på olika forum. Måste dem verkligen det, oavsett om man nu har planer att sätta sina små bebisar på dagis eller inte så tror jag det är långt mycket skadligare att göra en något sånt här än att skola in barnet på dagis. De flesta 1 åringar tycker det är ok att inte amma när mamman inte är med. Varför vill man ta deras trygghet ifrån dem?
De första 1 1/2 åren är de absolut viktigaste när det gäller anknytningen.
När Juno var 14 månader föddes hans kusin och jag var med på förlossningen. Han var hemma med sin pappa men vaknade på natten och var helt otröstlig för att jag inte var där som vanligt. Jag kom dock vid 6 på morgonen igen och då sov han iaf. Direkt han vaknade vart han super ledsen men då jag ammade honom som vanligt och fanns där för honom igen så verkade han ha tagit det oki, han var lite extra mammig den dagen men jag har fortfarande ångest för det :(
Boken kärlekens roll av Sue Gerhardt är något som alla blivande föräldrar borde läsa. Har man redan barn kan det vara smått ångestframkallande att läsa det hon skriver. Men det är en väldigt viktig bok. Önskar att jag hade läst den tidigare!
Boken Kontinuumbegreppet av Jean Liedloff är en fin bok som väcker många tankar och känslor. Finns dom pdf Här.
Läste en väldigt bra artikel förra veckan, en bra sammanfattning på böckerna. http://hemmaforaldrar.se/farlig_stress.htm
Vi ångrar djupt att våra barn gick på dagis alls fast de var 2 år när de började och aldrig gått långa
dagar där. Men det är en så sjukt stressande miljö på dagis och det talas ständigt om hur dålig arbetsmiljö det är för
Pedagogerna. Miljön för de små barnen då?!
Jag har börjat vänja av Juno vid att han sliter och drar i mina kläder om han inte får tutten precis när han vill. Det är inte så trevligt
när han gör så och inte okej att han inte respekterar mitt nej. Men det har gett förvånansvärt bra resultat på en gång!
Nu frågar han istället och kramas eller springer iväg igen om jag säger nej inte just nu.
Kärlek!
Enda gången som vi varit ifrån Molly var förra veckan på sjukhuset när hon låg på intensiven efter operationen och jag hade att välja på att sova på en soffa i ett annat rum(typ fikarummet för anhöriga) eller i ett undersökningsrum på en helt annan avdelning. Mathias hade hotellrum på stan så jag följde med dit för en natt i en bekväm säng. Kändes hur som helst jätte konstigt att varken jag eller Mathias skulle finnas där om hon vaknade under natten och dessutom var så svullen i ansiktet att hon inte kunde se och bara höra främmande människors röster.
SvaraRaderaVi sov hemma en natt när hon låg på neonatalen i Falun också. Men det var när hon var så liten så hon sondmatades och låg i respirator.
Drömde i natt att jag hade åkt till Roskildefestivalen, och mitt under tältuppsättningen kom jag på att jag fortfarande ammar och att en vecka där så kommer ju mjölken sina. Tyckte det var skönt att vakna och förstå att jag faktiskt var hemma.
Känner så jag med. För mig har det aldrig känts naturligt att lämna bort barnen som små. Aldrig under ett! Knappt velat lämna dem själv med pappan någon längre stund när de var spädisar. Inte för att jag inte litat på att han ska klara av det utan för att det känts fel i hela kroppen.
SvaraRaderaNu är stora barnet snart fem och är van att vara hos farmor/farfar eller mormor/morfar. Tror han var 2 första gången vi lämnade honom hos någon och då bara en kortare stund.
Nu när lillasyster är 1 så börjar de fråga om inte hon också kan vara hos dem när stora är där men det blir blankt nej. Hon är för liten och dessutom inte tillräckligt trygg med främst farmor och farfar än. (mest de som tjatar)
Sen har vi min svägerska. Hon lämnade sin förstfödde hemma med barnets mormor för hon skulle på 40års fest och sova borta en natt. Då var han 3 månader!!
Jag fattar inte hur man KAN göra så, hur man klarar av att sova ifrån sin tre månaders??
Han ammades då men fick nöja sig med att bli flaskmatad med ersättning av någon han inte kände någon anknytning till istället.
Dessutom har båda hennes barn sovit i egna rum från start. Och då ligger inte ens deras rum direkt intill deras sovrum utan det är badrum och kontor emellan.
Jag fattar inte...
Men samtidigt fattar inte hon hur vi kan samsova med barnen? Hur det kan vara bekvämt för oss. (Hon lever lite efter tanken att när bebisen fötts ska hen vänjas vid föräldrarnas livsstil från början. Bebisen måste anpassas efter de vuxna och inte tvärtom)
Vi har inte haft våran stora borta över natten ännu och han blir snart fem. Vi pratade om det när han var tre men han ville inte. Vi väntar tills han själv utrycker en önskan om det. Vi har hittills inte heller haft behov av det...