Verkar vara ganska vanligt numer att föräldrar lämnar bort sina bebisar över natten eller flera nätter fast dem bara är några veckor gamla i värsta fall.
På bloggar och forum uppmanas mammor att åka ifrån sina bebisar i några dagar för att sluta amma. Många av dem har dessutom aldrig lämnat bort sina bebisar tidigare. Mammorna peppar varandra i att få sin egen tid och tycker att pappa får minsann ta den smällen (ta hand om den förtvivlade bebisen som inte alla förstår varför hen blivit lämnad av sin primära anknytningsperson) men ingen verkar ens tänka på att det är ingen annan än det övergivna barnet som får ta smällen när mamman åker iväg och dessutom slutar amma samtidigt! Men bebisen måste ju lära sig att inte vara beroende av mamma hetsar mammorna i bloggkommentarer och trådar på olika forum. Måste dem verkligen det, oavsett om man nu har planer att sätta sina små bebisar på dagis eller inte så tror jag det är långt mycket skadligare att göra en något sånt här än att skola in barnet på dagis. De flesta 1 åringar tycker det är ok att inte amma när mamman inte är med. Varför vill man ta deras trygghet ifrån dem?
De första 1 1/2 åren är de absolut viktigaste när det gäller anknytningen.
När Juno var 14 månader föddes hans kusin och jag var med på förlossningen. Han var hemma med sin pappa men vaknade på natten och var helt otröstlig för att jag inte var där som vanligt. Jag kom dock vid 6 på morgonen igen och då sov han iaf. Direkt han vaknade vart han super ledsen men då jag ammade honom som vanligt och fanns där för honom igen så verkade han ha tagit det oki, han var lite extra mammig den dagen men jag har fortfarande ångest för det :(
Boken kärlekens roll av Sue Gerhardt är något som alla blivande föräldrar borde läsa. Har man redan barn kan det vara smått ångestframkallande att läsa det hon skriver. Men det är en väldigt viktig bok. Önskar att jag hade läst den tidigare!
Boken Kontinuumbegreppet av Jean Liedloff är en fin bok som väcker många tankar och känslor. Finns dom pdf Här.
Läste en väldigt bra artikel förra veckan, en bra sammanfattning på böckerna. http://hemmaforaldrar.se/farlig_stress.htm
Vi ångrar djupt att våra barn gick på dagis alls fast de var 2 år när de började och aldrig gått långa
dagar där. Men det är en så sjukt stressande miljö på dagis och det talas ständigt om hur dålig arbetsmiljö det är för
Pedagogerna. Miljön för de små barnen då?!
Jag har börjat vänja av Juno vid att han sliter och drar i mina kläder om han inte får tutten precis när han vill. Det är inte så trevligt
när han gör så och inte okej att han inte respekterar mitt nej. Men det har gett förvånansvärt bra resultat på en gång!
Nu frågar han istället och kramas eller springer iväg igen om jag säger nej inte just nu.
Kärlek!
På bloggar och forum uppmanas mammor att åka ifrån sina bebisar i några dagar för att sluta amma. Många av dem har dessutom aldrig lämnat bort sina bebisar tidigare. Mammorna peppar varandra i att få sin egen tid och tycker att pappa får minsann ta den smällen (ta hand om den förtvivlade bebisen som inte alla förstår varför hen blivit lämnad av sin primära anknytningsperson) men ingen verkar ens tänka på att det är ingen annan än det övergivna barnet som får ta smällen när mamman åker iväg och dessutom slutar amma samtidigt! Men bebisen måste ju lära sig att inte vara beroende av mamma hetsar mammorna i bloggkommentarer och trådar på olika forum. Måste dem verkligen det, oavsett om man nu har planer att sätta sina små bebisar på dagis eller inte så tror jag det är långt mycket skadligare att göra en något sånt här än att skola in barnet på dagis. De flesta 1 åringar tycker det är ok att inte amma när mamman inte är med. Varför vill man ta deras trygghet ifrån dem?
De första 1 1/2 åren är de absolut viktigaste när det gäller anknytningen.
När Juno var 14 månader föddes hans kusin och jag var med på förlossningen. Han var hemma med sin pappa men vaknade på natten och var helt otröstlig för att jag inte var där som vanligt. Jag kom dock vid 6 på morgonen igen och då sov han iaf. Direkt han vaknade vart han super ledsen men då jag ammade honom som vanligt och fanns där för honom igen så verkade han ha tagit det oki, han var lite extra mammig den dagen men jag har fortfarande ångest för det :(
Boken kärlekens roll av Sue Gerhardt är något som alla blivande föräldrar borde läsa. Har man redan barn kan det vara smått ångestframkallande att läsa det hon skriver. Men det är en väldigt viktig bok. Önskar att jag hade läst den tidigare!
Boken Kontinuumbegreppet av Jean Liedloff är en fin bok som väcker många tankar och känslor. Finns dom pdf Här.
Läste en väldigt bra artikel förra veckan, en bra sammanfattning på böckerna. http://hemmaforaldrar.se/farlig_stress.htm
Vi ångrar djupt att våra barn gick på dagis alls fast de var 2 år när de började och aldrig gått långa
dagar där. Men det är en så sjukt stressande miljö på dagis och det talas ständigt om hur dålig arbetsmiljö det är för
Pedagogerna. Miljön för de små barnen då?!
Jag har börjat vänja av Juno vid att han sliter och drar i mina kläder om han inte får tutten precis när han vill. Det är inte så trevligt
när han gör så och inte okej att han inte respekterar mitt nej. Men det har gett förvånansvärt bra resultat på en gång!
Nu frågar han istället och kramas eller springer iväg igen om jag säger nej inte just nu.
Kärlek!
